when someone attacks your imagination

Egentligen borde jag sova nu. Egentligen borde jag inte kunna göra något annat än sova nu. Helgen har varit hektisk. Eller kanske inte så hektisk. Men jag har haft roligt!

Jag är trött och vill skriva allt om lördagen men orkar inte detaljera som värsta P&L-inlägget (tur tänkte ni!). Well take a tip from me: Läs Marinas finfina inlägg.

Fast jag tänker skriva att det var en helt underbar dag. Och att jag kände mig riktigt lycklig. Och att Marina är en superbra människa.

Jag tänker skriva att jag har sett Mike Love. Jag har sett Beach Boys, och nej det är bara en originalmedlem, men det är en originalmedlem från Beach Boys. Mike Love, den Mike som är kusin till Carl, Brian och Dennis Wilson. Sinnessjukt att den Mike spelade och sjöng för oss i lördags.

Jag höll på att dö. Det var fint på God Only Knows, det var jättefint. Mike tittade in i mina ögon. Han sjöng girl, och tittade in i mina ögon. Jag dog. Brian Wilsons kusin tittade i mina ögon. Allt var perfekt. Wouldn't It Be Nice.

Jag och Marina gjorde hjärtan med våra händer och han gav oss en slängkyss. Mike Love. Mike Love som jag skrev med på min giftemållista för väldigt längesen. Han gav oss en slängkyss.

Sen gjorde hans son, Christian Love, ett fint gitarrsolo. Jag skrek. Han skrattade. Sen gjorde han ett till gitarrsolo. Jag skrek och pekade och han pekade tillbaks. På samma sätt som jag. Han log åt mig. Han är också Brians släkting för tusan!

Help Me Rhona var bäst. Som jag hade längtat. Åh. Spellistan fick jag efteråt. Jag blev glad. Marina fick Christians plektrum. Hon blev glad. Sen åkte vi hem till Marinis och sov. Sov som stockar.

Tågresan hem morgonen efter var hemsk. Men det spelar ingen roll. Beach Boys. Mitt hjärta är ert.