A little death around the eyes
Ibland blir jag djup. Tänker på människors beteenden, egoism och framförallt orättvisa. Hur kommer det sig att två föräldrar och ett barn dog en eftermiddag, när jag lika gärna kunde gjort det? Jag vill inte dö, och jag är otroligt tacksam över att jag skonades den eftermiddagen, men dödsolyckor är så fruktansvärt orättvisa.
Två systrar miste sina föräldrar och ett syskon. Själv satt jag i min buss och var irriterad för att jag inte fick komma hem, för att jag var kissnödig och för att jag hade tröttnat på att strirra ut genom fönstret och bara se skog, ambulanser, helikoptrar och brandbilar. Fram och tillbaka.
Jag vet inte hur många i bussen som verkligen var lättade över att sitta fast i en bilkö i 3,5 timmar. När trafiken började gå igen började jag inse vad som faktiskt hänt. När bussen som några timmar tidigare hade varit fylld med 25 fotbollsungdomar från Skellefteå drogs bakom en bärgningsbil totalt förstörd blev jag förtvivlad. Ledsen och lättad på samma gång. Det hade säkert varit mycket mer rättvist ifall olyckan hade inträffat ett par minuter senare och våran buss hade blivit kvaddad, men vi besparades, och det är jag otroligt lättad över.
Jag hoppas de bygger ett mitträckte på E4an mellan Piteå och Luleå snart.
Jag hatar bilolyckor. Verkligen. Den här sommaren har tre i min släkt varit med i bilolyckor, en omkom. Det är så fruktansvärt orättvist.
