when someone attacks your imagination

Såg bilder på Malins blogg. Ibland glömmer jag bort hur mycket jag älskar Carl. Ibland tror jag att jag vill glömma bort hur mycket jag älskar Carl för att det inte ska göra så fruktansvärt ont att inte åka på Leeds. Alltså, jag frågar mig själv varje dag om jag ska åka eller inte åka, fast jag vet att jag verkligen inte har råd. Jag lever i en arbetarfamilj där vi sparar pengar för att åka till Paris nästa vår, och om jag ska åka på Leeds försvinner den resan. Då försvinner min familjs dröm. Det vore inget annat än förjävligt att förstöra det.

Jag tröstar mig själv med att det kanske kommer vara årets största besvikelse, Carl kommer säkert inte ens vara där. Och jag har ju faktiskt sett både Carl och Pete. Jag har ju stått längst fram i mitten, framför Carl Barât, fått ord sjungna i mina ögon. Jag har kramat Pete Doherty. Jag har luktat på honom, sagt att jag älskar honom till honom. Jag har ju för fan sett en teater där Carl spelat huvudrollen, inte mindre en 1,5 meter ifrån mig.

Återföreningen som skulle göra mig hel igen har inget annat än förorsakat tårar och depression. Då är det fel. Väldigt fel. Så jag försöker ignorera att det ens kommer att inträffa. Tänker istället på Arvikafestivalen, på Babyshambles.

Men Carl, det finns ju ingen jag älskar som Carl.