when someone attacks your imagination

Nyckeln. Inte bara en nyckel utan nyckeln. Den nyckeln. Nyckeln i bestämd form. Det var den nyckeln jag fick låna medan hon var på arbetsintervju. Jag skulle komma till Stockholm innan hon var klar så därför fick jag låna nyckeln, hon vet att jag hellre sitter i hennes lägenhet och väntar istället för att driva runt. Därför fick jag, kvällen innan, låna nyckeln.

Det var extranyckeln, annars skulle hon ju inte kunna låsa efter sig när hon gick iväg på intervjun. Extranyckeln som satt på en nyckelring med The Who’s logo. Hon hade köpt den i Dublin, på HMV i Dublin för att vara mer exakt. På HMV på Henry Street i Dublin. På Irland i Europa i världen i universum.

Den nyckelringen med påsittande extranyckel låg just nu i den högra framfickan på mina jeans som jag hade på mig. Jag var på väg till tågstationen, precis som vanligt. Jag hade god tid på mig, också precis som vanligt, men det som låg i min högra framficka var inte vanligt. Det är inte så enkelt, förstår ni, för den där extranyckeln hade hon inte lånat ut till många. Ingen alls faktiskt. Och nu låg den bara några millimeter ifrån min hud. Bara en jeansficka emellan. Det är inte vanligt.

Så där gick jag, nästan framme vid stationshuset, och smålog för mig själv. Jag hade lyckats med något innan annan hade lyckats med, jag var först i världen och jag hade priset i fickan på mina jeans. Priset och beviset. Möjligheten att sitta i hennes säng innan hon kommit hem, möjligheten att lägga på Leonard Cohens första platta på grammofonen, möjligheten att höra det klickande ljudet när upplåsningsprocessen lyckats. När man lagligt kommit innanför en dörr med hjälp av en nyckel. Av nyckeln.

Framme på perrongen och tåget skulle strax komma in på spår 1. Jag smålog fortfarande. Hela tågresan log jag, sådär fånigt som andra människor säkert stör sig på eftersom de inte har vaknat på samma sida som jag. Eftersom de inte har lyckats med det jag har lyckats med.

Stockholm Central, jag klev av tåget och började min promenad mot lägenheten. Mitt segervarv. Människorna jag mötte avundades mig, mästarnas mästare, eller det var i alla fall så det kändes. Det var inte förrän framme vid porten som allt vände. Lyckan alltså. Den hånskrattade, knuffade till mig och sprang iväg utan någon som helst sympati eller ödmjukhet. Jag vände ut och in på mina jeansfickor, en efter en, utan resultat. Nyckeln som hade sovit så gott där nere hade vaknat och rymt. Den hade sett sin chans till frihet och på något sett lyckats lämna mig utan min vetskap.

Jaha. Där stod jag som ett fån. Jag lät mig själv punkteras och tömmas på luft innan jag bestämde mig för att gå samma väg tillbaks, leta noggrant efter spår och ledtrådar, kanske kunde jag hitta nyckeln igen. Men paniken hade slagit ut hoppet och jag vände mig om och gick med tunga steg tillbaka. Inte en chans att jag hittar den, den kan ju vara vart som helst i hela Stockholm. I hela Sverige, Europa, världen och universum. Den kanske till och med är på en annan planet i en annan galax.

Mycket riktigt. Den fanns inte någonstans på vägen mellan centralstationen och lägenhetsporten. Nyckeln var borta. Den där jävla nyckeln med den fula irländska nyckelringen. Varför köper man en nyckelring på Irland? Det är väl inte det enda stället där de säljer nyckelringar med The Who-motiv? Totalt meningslöst. Precis som nyckeln, helt totalt jävla meningslöst med en extranyckel som försvinner.

Jag förstod bara inte varför det hände mig. Hade jag drabbats av hybris och fick mig en läxa, en moralkaka rätt upp i ansiktet? Eller hade jag bara förtjänat ett visst antal timmar av lycka och nu hade tiden runnit ut?

Hon kommer förmodligen bli arg. Förmodligen kommer hon inte kunna lita på mig igen och förmodligen kommer jag inte få stanna över natten. Men visst måste jag ta tjuren i hornen och helt enkelt bara invänta henne och hennes utskällning. Hennes besvikna ansiktsuttryck och hennes undvikande ögonkontakt. Hennes ord, ”jag vill att du går”, seglandes från hennes mun till mina öron och det finns inget sätt för mig att slippa höra det, slippa förstå eller slippa göra som hon säger. Jag måste lämna henne ikväll för den där förbannade nyckelns skull.

Så där satt jag, på trottoarkanten bara några meter ifrån porten, när hon kom gåendes mot mig. Först såg hon glad ut, sen lite frågande när hon kom på att jag egentligen borde sitta uppe i hennes lägenhet och vänta, inte här utanför på trottoaren.
– Varför sitter du här? Frågade hon med en fortfarande rätt positiv ton. Jag förklarade för henne hur jag måste ha tappat extranyckeln hon hade lånat mig, och så bad jag såklart om förlåtelse. Hon såg hur uppriven jag såg ut och la handen på min axel och sa att det inte alls var någon fara. Att vi kunde fixa en ny extranyckel imorgon och att de säkert hade samma The Who-nyckelring på någon skivaffär i stan. Det hela kunde lösas så lätt.

Och visst kändes det bättre efter att hon förlåtit mig och inte blivit så arg som jag först föreställt mig. Visst var det en lättnad att inte behöva lämna henne samma kväll och visst smålog jag igen. Men jag hade tappat mitt pris. Jag hade vunnit ett världsmästerskap men tackat nej, eller jag hade till och med råkat tacka nej. Helt utan mening hade jag slarvat bort alla ord i mitt ordförråd och kvar fanns bara ”nej”. Kvar fanns bara förlusten.

Jag befann mig fortfarande i hennes lägenhet, lyssnade fortfarande på Leonard Cohen och hade fortfarande hennes hand i min. Men utan nyckeln, beviset och bekräftelsen i min högra framficka på mina jeans var jag förloraren. Sämst i Sverige. Sämst i Europa, världen och universum.