I pack my suitcase, I'm off to Dublin now.
Säger hejdå redan nu. Befinner mig mitt i Irlands ekonomikriser tillsammans med Lisa onsdag-söndag. Take care.
This time we almost sang our song in tune, didn't we? This time we almost made it to the moon, didn't we?
SkRiKa var helt fantastiskt. Allt gick perfekt på sista föreställningen! Så glad över det, över hur bra allt blev.
Vill behålla känslan lite till. Vill spela i orkester. Vill ha mandariner, otroligt talangfulla kollegor, internskämt, applåder och intensivträning som vardag, inte historiainlämningar och försenade tåg. Åh, blir alltid såhär lyrisk efter varje konsertvecka, kan inte riktigt rå för det.
Didn't we almost make it this time?
sova och andas, om vartannat, inget mer.
and I really owe you.
Och nu har SkRiKa-veckan börjat, är jättesliten redan. Fast det blir roligt också, jag kan ju mitt klockspel iallafall.
Half of the time we're gone but we don't know where. We don't know where.
Ska visst spela klockspel på SkRiKa. Blev lite nervös eftersom det bara är en vecka kvar, men äsh blir nog kul.
Drog hem till Sara J efter mitt klockspelsövande, och där var Lisa och vi åt gårdagens rester och såg Moulin Rouge. Riktigt trevlig eftermiddag som avslutades med dramalektion i Hallsberg. Där sjöng jag Dancing Queen med touch av death metal. Fint.
Far iväg till Stockholm imorgon med min bästa Anna. Ses.
"först skratten, sen dom där tårarna"
Climb, climb into the rocket
Jag drömde att jag var Arizona i Grey's inatt. Det var jätteroligt att få vara henne (eftersom jag älskar Callie!!! fast "jag" var nästan kär i Mark, man ba what) men det var så sjukt himla läskigt att vara på sjukhuset.
Så jag sov inte så gott trots allt.
I want to be a part of it
but I was born too late, blame it on a simple twist of fate.
Sitter och fryser med lite jazz och soul. Jämrar mig som vanligt över att jag lever i fel tid, vill se Jackie Wilson, vill se The Beatles, vill se Ike & Tina Turner, vill se Frank Sinatra, vill se Bob Dylan, vill se Nat King Cole, vill se Etta James, vill se Solomon Burke, vill se Van Morrison, vill se Ray Charles, vill se Nina Simone, vill se The Supremes, vill se The Who, vill se Janis Joplin, vill se The Rolling Stones, vill se Neil Young, vill se Johnny Cash, vill se Jimi Hendrix, vill se Joe Cocker, vill se The Doors, vill se Elvis Presley, vill se The Velvet Underground, vill se Tom Petty and The Heartbreakers, vill se Joan Baez, vill se David Bowie, vill se Willie Nelson, vill se Sam Cooke. Och så vidare.
Men varför sitta och klaga över något jag ändå inte kan göra någonting åt. Trettiotalisterna och förtiotalisterna och ska säkert inte se Håkan på lördag. Så lite har de nog att klaga över de också. Mhm.
I can stand up, and face the world
Höstlovet var fantastiskt. Jag har till och med galopperat ute i skogen. En sak som inte tillhör vanligheterna.
woooaah
