when someone attacks your imagination

Jag älskar honom så jävla pissmycket, nästan så att det blir overkligt.

ett engelskt hjärta
Och där låg det. Kvittot, beviset, minnet av att ha druckit en kopp te på ett av Londons charmigaste fik. En kopp te drack jag, men på kvittot var det betalt för två. Han hade glömt sin plånbok hemma och jag hade precis fått lön. Om jag blundar riktigt hårt nu så ser jag honom och hans varma tekopp, idylliskt och vackert som i en gammal film. Ibland tror jag att delar av mitt liv som jag minns, aldrig riktigt existerade just för att de var så vackra och perfekta. Men så hittar jag små papperstunna bevis som lovar mig att jag faktiskt befann mig på Portobello Road i England och drack te med en mycket fin människa.

Det var någon gång mellan höst och vinter vi började gå dit. Flera gånger i veckan satt vi på varsin stol med bara ett bord och tekoppar emellan oss och spenderade timmar genom att prata med varandra, om varandra. Han var en intressant människa, till skillnad från många andra kunde han få vad som helst att låta spännande. Jag brukade sitta som ett barn med hakan vilad på mina flätade fingrar och lyssna till hans vardagshistorier, som han berättade på den finaste brittiska accenten ni kan tänka er.

Om jag skulle få tillbaks några timmar av mitt liv skulle jag nog välja de timmarna då vi satt där. Innan det hann bli vår och vi bytte ut varmt te mot kall apelsinjuice, och innan mina lönecheckar slutade komma och han fortfarande rätt ofta glömde sin plånbok. Jag har aldrig varit en av alla de andra som älskar våren, jag har alltid föredragit höst och kalla vindar, te och mörka nätter med stearinljus och engelsk litteratur. Den här våren var det inte bara björkpollen som bekräftade min skeptiska syn på mars och april, jag hade blivit allergisk mot förändring. Förändring som innebar att jag måste köpa endast en flygbiljett och denna gång var det inte för att jag skulle bosätta mig i England på obestämd tid, utan för att jag var tvungen att flytta hem igen. Hem till svenska studier och människor utan brittisk accent.

Ni förstår, jag visste att det skulle inträffa, att jag en dag skulle behöva åka ifrån landet där jag egentligen hör hemma och den enda människan jag riktigt anförtrodde mig till. Det var ju en självklarhet att det skulle ske, att något skulle förhindra mig från att vara lycklig. På flygplanet hem trodde jag att världen försvann under mig, att jag var på väg mot ett helvete, på väg bort från det finaste som någonsin existerat.

Jag nådde aldrig helvetet, men då kändes det som jag landat väldigt nära. En takvåning i Notting Hill byttes ut mot ett radhus med mina föräldrar i IKEA-landets fängelsebeklädda kommun. Trots att jag efter ett tag insåg att djävulen inte var så nära som jag trott, så kunde jag inte hjälpa att sakna Portobello Road. Stolarna och bordet, tekopparna och honom. Det kändes helt plötsligt så långt borta, så obefintligt att han hade berättat sina historier för mig, historier han aldrig berättade för någon annan, dikter ingen annan hade fått läsa. Jag vet att det inte finns någon så oklanderlig som honom, han var precis som jag föreställt mig Oscar Wilde. Min absolut främsta författarförälskelse.

Och där stod jag. Med kvittot, beviset och minnet i min hand. Två koppar te som aldrig skulle ta slut, och trots att han säkert kommer träffa Lord Alfred Douglas, och berätta ännu fler historier för honom, så är det med ett leende på mina läppar som jag minns hur fruktansvärt fin den gamla filmen faktiskt var, och hur gott teet smakade med hans ögon djupt inne i mina.

Höll en presentation om ostbågar med Frida idag på engelskan. How nice. Sen har jag varit på manifestation mot SD, ätit pommes frites med UV Kumla, varit på möte med vänsterpartiet och sett på Idol. Mer spännande än så blir nog inte mitt liv idag.

Och jag hade inga planer på att någonsin låta någon annan än min svenskalärare läsa min lovestory, men på grund av era söta efterfrågningar lovar jag att sova på saken. Den kanske hamnar här imorgon trots allt, vi får la se.

Önskar att jag kunde skriva kärleksnoveller utan att känna mig sådär jävligt tramsig. Känner mig lite nöjd med den jag nyss skrev klart, men samtidigt skäms jag som fan över att lämna in den. Skulle sitta fint med lite Shakespeare och Wilde-talang nu, kom igen ge mig!!!

Vad hände? Alliansen vann valet. Men det känns som alla har förlorat, alla utom SD. Och jag hatar det. Kan det ens bli värre; en högerregering med 20 främlingsfientliga äckel i riksdagen?

Jag hatar det så mycket att jag har skrikit och gråtit. Världens fetaste deprission bara kastade sig över mig. Fanns inte en chans att jag skulle till skolan idag. Vill bara sitta inne och ruttna, typ så känns det. Jävligt nice.

Tur att det finns någon som Lars Ohly ändå. Och som alla fina kamrater där ute, vi måste fortsätta kämpa nu. Revolutinon står på listan.

Okej, vi struntar i allt det där. Det är ju en fin dag idag. Och Ida och Rebecca kom hit igår och räddade mig från spöken och diverse saker jag är rädd för när jag ska sova ensam. Vi tittade på Notting Hill och gamla videoband där när jag, Malin och Ida dansade till Spice Girls. Grymt.



Och jag vill försöka övertala er alla att rösta rödgrönt idag, helst på vänsterpartiet för personligen tycker jag att det är det enda rätta. Men alla ska få ha sin åsikt och är ni rika och egoistiska så okej, ni har rätt till det. Ni kanske inser någon gång i livet att det faktiskt finns människor som behöver något du har mer än du själv. Rättvisa är viktigt.

Jag tycker det är sjukt jobbigt att det är sista dagen före valet, det var längesedan jag var såhär nervös. Har på senaste tiden inte hittat något som helst hopp ifall högern skulle vinna, men ifall de nu gör det så har jag bara ännu en anledning till att fly landet. Så jag ska försöka att inte gå in i någon hopplös, apatisk dvala ifall det inte går som jag vill.

Något mer som är jobbigt är att min familj åkte till Boden nyss utan mig. Boden är den enda plats förutom England där jag känner att jag hör hemma, dessutom skulle en fjällvandring verkligen behövas för att rensa diverse tankar. Men nej. Jag har ett val och en skola att tänka på. Så jag får klara mig själv i några dagar i mitt stora hus, paranoid och livrädd som jag är.

Men det är inte så farligt som jag framställer det. Det finns mycket värre smärtor. För det som är mycket värre än vad som någonsin kan föreställas är att hon skulle fyllt 18 år idag. Och det går inte att sluta tänka på det, på henne, på hur mycket jag skulle göra för att få ha henne här.

Och ibland tänker jag på hur orättvist mitt liv är, att hon skulle tas ifrån mig. Men då kommer jag ju på att jag faktiskt var riktigt lyckligt lottad. För även ifall det alltid kommer vara otroligt smärtsamt, så finns det ingenting i världen jag skulle göra för att inte ha haft henne i mitt liv. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbringa mer tid med henne, men att ha varit en del av den finaste människan i världen är det bästa med mitt liv.

Det medföljer mycket sorg men det är värt det.

Åh, Annika. Jag längtar tills dina turnédatum släpps, jag längtar till Dublin, till framtiden. För nutiden är inte min grej.

"Jag vet inte vad det nya är men bättre än det här"

"And I wear it for the thousands who have died
Believen' that the Lord was on their side
I wear it for another hundred thousand who have died
Believen' that we all were on their side"

Johnny Cash – Man In Black

Bion igår var bra. Jag trodde den skulle vara djupare, men den var ändå väldigt fin. Och idag har jag varit i Stockholm. Lite snabbt och spontant, köpte mig världens finaste höstkappa och en subwaymacka.

Såg förresten Skottår i fredags tillsammans med Sara och Anna, den utspelade sig på Irland och ja... det var jättefint och jag vill dit nu. Nununu. Fast jag måste vänta två månader, två veckor och två dagar. 222.

Är hemma efter en heldag med Voces8, det var som väntat helt otroligt och jag saknar dem redan.

Allt gick så bra, alla var så bra, och så vidare. Nog om det, nu lyssnar jag på FAMILJEN och ska snart tillbaks till Örebro för att se lite Skarsgård (I Rymden Finns Inga Känslor) med Lisa och Lisa. Det blir kanonis (ja. helt rätt, halv åtta hos mig är mitt favoritprogram och det är inte sista gången jag citerar därifrån).

Älskar hösten.

September och oktober i synnerhet. Abbey Road och stickade tröjor, det är höst i sin allra finaste form.

Skriver någonting. Mina tankar avbryts av "dear shadow alive and well, how can the body die, you tell me everything, anything true", alla ord i mitt huvud upphör för att just den meningen är så fin och jag blir helt till mig när jag hör den.

Så jag måste radera det jag skrivit eftersom jag helt plötsligt glömt varför jag skrev det.




Jag mår inte bra just nu. Jag är sjuk alltså. Bor i min säng, lever på tabletter. Sen i torsdags, är trött på det nu.