when someone attacks your imagination

Här är ett utdrag ur det jag skrev till min senaste textuppgift.

"Karl la på luren. Lite sorgsen, lite uppriven. Han hade blivit trött på det här nu, varje gång han försökte glömma henne, varje gång han bestämt sig för att börja om och varje gång han försökte ge sin kärlek till någon annan än just hon så dök dessa virvlande känslor upp och så kom han inte längre. De satte sig som en klump i hjärnan så rationellt tänkande inte ens fanns på världskartan. Det var kaotiskt inom honom, tack vare henne.

Han bestämde sig för att sova, det skulle bli en tidig morgon och han var inte alls lugn inför första dagen på det nya jobbet. Tvärtom. Han gick fram och tillbaka i lägenheten på jakt efter något att sysselsätta sig med, hittade ingenting, slog sig ner vid köksbordet och tog ett djupt andetag. ”Det här är ju löjligt” tänkte han, ”jag kommer klara det galant”. Ett till djupt andetag och sedan gick han till badrummet för att borsta tänderna, samtidigt som han intalade sig själv att lite sömn skulle få honom tillbaka till jordytan.

Väckarklockan ringde. Nora hade bestämt sig för att ta en tidig buss till stan, för att hinna se soluppgången vid ån innan hon var tvungen att gå till skolan. Hon gjorde ofta det, just för att hon älskade soluppgångar. Inte minst vid vattnet, när staden fortfarande sover och det bara är hon och några fåglar där. När himmelen blir orange och solen sträcker på sina strålar och helt plötsligt är staden ljus. Färglagd.  Och Nora såg alltihop, bevittnade ögonblicket då mörkret besegrades medan alla andra låg i sina sängar och drömde någonting obegripligt.

Förutom chauffören och Nora var bussen alltid tom, det var därför den här morgonen skilde sig från de andra. Det satt redan en kille på bussen, i ett säte långt fram. Hon reagerade och kunde inte hindra sig själv från att börja spekulera i varför han satt där. Hon gick förbi honom och satte sig lite längre bak, men hade fortfarande uppsikt över hans rygg. Han hade en fin jacka, mocka såg det ut som. Hon blev lite sugen på att känna på den, klappa honom lite på axeln och röra vid det mjuka tyget. Nora smålog lite för sig själv när hon kom på vad hon satt och tänkte samtidigt som han tog av sig sina glasögon, bet lite på dem, kliade sig i pannan med dem och såg ut att ha rätt mycket att tänka på.

Karl satte glasögonen tillrätta igen. Innan han tog av dem och genomförde samma procedur som han precis gjort. Han var märkbart nervös och trots att han inte brukar tänka så mycket på vad andra tycker om honom så kunde han inte låta bli att undra ifall tjejen lite längre bak i bussen trodde att han hade massvis av ticks och tvångstankar. Det verkade nog som det, med allt vad han höll på med. Han fick nästan lust att vända sig om och berätta för henne att han bara beter sig så när han är nervös, men det vett som fanns tillgängligt i hans hjärna såg till att han lät bli."