And it's gonna rain - that's what they say
Allt har varit så sjukt. Det är som om allt har kommit tillbaka. Allt som hade bleknat under vintern kom som ett lyckorus tillbaks och spreds sig i hela mig. För det är ju ingen tvekan om att Mando Diao är det största lyckorus jag vet.
Ni vet, jag vet att jag har varit låg på Mando-fronten. Jag vet att efter Oh No...It's Christmas! på Nalen den 14de december föll jag för Markus Krunegård. Han tog över mitt liv. Han smälte ihop mig och skapade om mig. Han rörde mitt hjärta och skrev av det i resultat av Markusevangeliet.
Laakso-skivan jag köpt något år innan började rotas fram. Dom andra skivorna införskaffades fort. Finska blev ett fint språk. Jag ville flytta till Norrköping. Jag grät när jag inte fick Västerbron-EPn. Jag saknade honom när jag tänkte på någon annan. Han gjorde mig mållös och blev snyggast av alla, i hela världen.
Innan allt detta. Innan Markus Krunegård gjorde revolution i mitt hjärta, bestod allt, min dag, min natt, min dröm, min verklighet, mina minnen, min längtan, min saknad, min själ av Mando Diao. Jag andades Mando Diao.
Den 25te november var det den hemliga dagen. Min och Karins hemliga roadtrip. Jag stod mest och skakade. Jag såg, jag log, jag befann mig i trans. Jag trodde inte att någon i hela världen kunde orsaka en sådan känsla, och jag trodde definitivt inte att den skulle svalna. Att tvivel och tveksamhet skulle förekomma och ge mig helt nya tankar, och helt nya drömmar.
Två dagar i rad var jag och Karin på signering med Mando Diao. Efter den 14de december. Mitt hjärta var Markus, men aldrig att jag hade glömt dom. Aldrig att jag skulle glömma Mando Diao. Jag var lagom nervös och glad och fick rus i kroppen av att träffa dom, titta in i Björns ögon, höra How We Walk och Gold. Få vinyler och cd-skivor signerat. Jag tittade länge på bilderna efteråt, jag beundrade deras perfekt skapta ansikten. Skrattade åt deras internskämt. Jag minns så väl hur jag stod mitt emot Björn, på andra sidan signerings-bordet och skakade. Fan vad jag skakade. Jag minns hur jag tänkte att "shit vilken tur att dom inte ser hur jag skakar. andas nu moa, försök behärska dig", och så möttes jag av ett "Hejsan", ett stort leende av honom. Av han som jag den 17de mars 2007 förälskade mig i totalt. Björn Dixgård.
Men, efter Göteborg och Stockholm gick jag tillbaks. Jag lyssnade lite smått på Give Me Fire, men mer på My Gods. Jag skrattade när jag tittade på dvdn jag fick med Give Me Fire, men jag tittade oftare på dvdn jag fick med Mämmilärock.
Jag gjorde allt för att se Markus Krunegård överallt. Jag övertalade mamma att köra mig och Karin 60 mil, jag tog mig in på en krog, jag bytte namn på bilddagboken efter en b-sida på High Drama. Jag tänkte på Markus och åt en kaka hans födelsedag till ära när jag var i London. Jag drömde om honom.
Dagarna innan det var dags att åka till Lund för att se Mando Diao visste jag inte vad jag skulle lyssna på. Jag visste att det var dags för Laakso att vila, och Mando att återvända, men ingenting funkade som det skulle. Det blev vårkonsert-låtar och jag blev helt plötsligt mer "beroende" av internerna där än varken Björn eller Markus.
Lund förtrollade mig. Jag var beredd på en plats lite längre bak, jag var beredd på att sitta och vänta på Karin medan hon var på soundcheck. Jag var inte beredd på att få följa med på soundchecket, jag var inte beredd på att bli insläppt tidigare än alla andra och hamna längst fram i mitten, och jag var definitivt inte beredd på att träffa dom. Att möta Mando Diao. Bandet jag offrat så mycket kärlek till. Där och då insåg jag. När jag mötte Björn och när jag hörde Ringing Bells live. Live. Ringing Bells och All My Senses var de första låtarna jag verkligen ville, av hela mitt hjärta, höra live. Jag fick höra Ringing Bells. Jag fick höra Gustaf spela munspel, som jag drömt om enda sen jag såg klippen från Hurricane Festival. Jag fick stå mot kravallstaketet och hålla kameran i ena handen och den andra handen för munnen medan jag grät och skrek. Obehärskat och exalterat.
Allt for förbi. Alla minnen, alla tankar, alla drömmar, alla tårar. Allt kom tillbaka. Allt återvände. Jag mindes så glasklart hur mycket kärlek jag gav i somras. Jag mindes Peace and Love, Song for Aberdeen på Peace and Love. Mats Björke som satt och var snygg på Kristian Anttila. Jag mindes Gatufesten och Way out West. Jag mindes till och med Piteå Dansar och Ler från sommaren innan. Hur bra det var. Jag mindes t-shirten jag gjorde på Way out West, den jag skrev Björn Dixgård på. Jag mindes hur glad jag blev när Lisa sa att "gatufesten i sundsvall fick mig att börja gilla dom". Jag mindes alla texter jag skrivit överallt. På min blogg, på min bilddagbok, på sockerdricka, på mina skolböcker och kollegieblock, på mina kläder och mina armar. Jag mindes alla låtar jag har utskriva som gömmer sig i pianostolen (det är Laakso som står på notstället). Jag mindes när jag några dagar innan jag slutade nian åkte runt på lantvägarna i Ekeby för att hitta en mysig park och lyssnade på Ode To Ochrasy. Hur många olika platser jag än har lyssnat på den skivan, så kommer jag alltid tänka på den dagen när jag lyssnar på den. Jag kommer minnas sommaren, sommarlovet jag hade framför mig fullt med festivalande och känslan över att nian var slut och att Mando Diao är det bästa som finns i hela världen.
Jag skäms. Jag gör det även ifall jag vet att jag inte borde göra det. Jag har rätt till att tvivla och jag kanske behövde det. Men jag tvivlade på Björn Dixgård. Jag tvivlade på Mando Diao. Jag såg hur dom sjönk undan i mina ögon och jag gjorde ingenting åt det. Jag övervägde att byta ut mina affisher på mitt rum. Jag gjorde det aldrig. Jag är glad över det.
När jag var på Annexet i Stockholm fick jag känslan av att allt var som det skulle. Allt var som det var förut. Alla känslor satt på rätt plats och jag dansade och skrek. Det var ren, skär lycka all over och jag är så jävla glad att den kommit tillbaka.
Nu är det Mando Diao som klättrar sig på listorna på Lastfm, det är Mando Diao som spelas ur högtalarna och det är Mando Diao som ska pryda min nya header. Det är Mando Diao som äger mitt blod och det är Björn och jag som firar 1 år, 1 månad, 1 vecka och 3 dar idag.
Allt är som det ska nu. Tack.
Ni vet, jag vet att jag har varit låg på Mando-fronten. Jag vet att efter Oh No...It's Christmas! på Nalen den 14de december föll jag för Markus Krunegård. Han tog över mitt liv. Han smälte ihop mig och skapade om mig. Han rörde mitt hjärta och skrev av det i resultat av Markusevangeliet.
Laakso-skivan jag köpt något år innan började rotas fram. Dom andra skivorna införskaffades fort. Finska blev ett fint språk. Jag ville flytta till Norrköping. Jag grät när jag inte fick Västerbron-EPn. Jag saknade honom när jag tänkte på någon annan. Han gjorde mig mållös och blev snyggast av alla, i hela världen.
Innan allt detta. Innan Markus Krunegård gjorde revolution i mitt hjärta, bestod allt, min dag, min natt, min dröm, min verklighet, mina minnen, min längtan, min saknad, min själ av Mando Diao. Jag andades Mando Diao.
Den 25te november var det den hemliga dagen. Min och Karins hemliga roadtrip. Jag stod mest och skakade. Jag såg, jag log, jag befann mig i trans. Jag trodde inte att någon i hela världen kunde orsaka en sådan känsla, och jag trodde definitivt inte att den skulle svalna. Att tvivel och tveksamhet skulle förekomma och ge mig helt nya tankar, och helt nya drömmar.
Två dagar i rad var jag och Karin på signering med Mando Diao. Efter den 14de december. Mitt hjärta var Markus, men aldrig att jag hade glömt dom. Aldrig att jag skulle glömma Mando Diao. Jag var lagom nervös och glad och fick rus i kroppen av att träffa dom, titta in i Björns ögon, höra How We Walk och Gold. Få vinyler och cd-skivor signerat. Jag tittade länge på bilderna efteråt, jag beundrade deras perfekt skapta ansikten. Skrattade åt deras internskämt. Jag minns så väl hur jag stod mitt emot Björn, på andra sidan signerings-bordet och skakade. Fan vad jag skakade. Jag minns hur jag tänkte att "shit vilken tur att dom inte ser hur jag skakar. andas nu moa, försök behärska dig", och så möttes jag av ett "Hejsan", ett stort leende av honom. Av han som jag den 17de mars 2007 förälskade mig i totalt. Björn Dixgård.
Men, efter Göteborg och Stockholm gick jag tillbaks. Jag lyssnade lite smått på Give Me Fire, men mer på My Gods. Jag skrattade när jag tittade på dvdn jag fick med Give Me Fire, men jag tittade oftare på dvdn jag fick med Mämmilärock.
Jag gjorde allt för att se Markus Krunegård överallt. Jag övertalade mamma att köra mig och Karin 60 mil, jag tog mig in på en krog, jag bytte namn på bilddagboken efter en b-sida på High Drama. Jag tänkte på Markus och åt en kaka hans födelsedag till ära när jag var i London. Jag drömde om honom.
Dagarna innan det var dags att åka till Lund för att se Mando Diao visste jag inte vad jag skulle lyssna på. Jag visste att det var dags för Laakso att vila, och Mando att återvända, men ingenting funkade som det skulle. Det blev vårkonsert-låtar och jag blev helt plötsligt mer "beroende" av internerna där än varken Björn eller Markus.
Lund förtrollade mig. Jag var beredd på en plats lite längre bak, jag var beredd på att sitta och vänta på Karin medan hon var på soundcheck. Jag var inte beredd på att få följa med på soundchecket, jag var inte beredd på att bli insläppt tidigare än alla andra och hamna längst fram i mitten, och jag var definitivt inte beredd på att träffa dom. Att möta Mando Diao. Bandet jag offrat så mycket kärlek till. Där och då insåg jag. När jag mötte Björn och när jag hörde Ringing Bells live. Live. Ringing Bells och All My Senses var de första låtarna jag verkligen ville, av hela mitt hjärta, höra live. Jag fick höra Ringing Bells. Jag fick höra Gustaf spela munspel, som jag drömt om enda sen jag såg klippen från Hurricane Festival. Jag fick stå mot kravallstaketet och hålla kameran i ena handen och den andra handen för munnen medan jag grät och skrek. Obehärskat och exalterat.
Allt for förbi. Alla minnen, alla tankar, alla drömmar, alla tårar. Allt kom tillbaka. Allt återvände. Jag mindes så glasklart hur mycket kärlek jag gav i somras. Jag mindes Peace and Love, Song for Aberdeen på Peace and Love. Mats Björke som satt och var snygg på Kristian Anttila. Jag mindes Gatufesten och Way out West. Jag mindes till och med Piteå Dansar och Ler från sommaren innan. Hur bra det var. Jag mindes t-shirten jag gjorde på Way out West, den jag skrev Björn Dixgård på. Jag mindes hur glad jag blev när Lisa sa att "gatufesten i sundsvall fick mig att börja gilla dom". Jag mindes alla texter jag skrivit överallt. På min blogg, på min bilddagbok, på sockerdricka, på mina skolböcker och kollegieblock, på mina kläder och mina armar. Jag mindes alla låtar jag har utskriva som gömmer sig i pianostolen (det är Laakso som står på notstället). Jag mindes när jag några dagar innan jag slutade nian åkte runt på lantvägarna i Ekeby för att hitta en mysig park och lyssnade på Ode To Ochrasy. Hur många olika platser jag än har lyssnat på den skivan, så kommer jag alltid tänka på den dagen när jag lyssnar på den. Jag kommer minnas sommaren, sommarlovet jag hade framför mig fullt med festivalande och känslan över att nian var slut och att Mando Diao är det bästa som finns i hela världen.
Jag skäms. Jag gör det även ifall jag vet att jag inte borde göra det. Jag har rätt till att tvivla och jag kanske behövde det. Men jag tvivlade på Björn Dixgård. Jag tvivlade på Mando Diao. Jag såg hur dom sjönk undan i mina ögon och jag gjorde ingenting åt det. Jag övervägde att byta ut mina affisher på mitt rum. Jag gjorde det aldrig. Jag är glad över det.
När jag var på Annexet i Stockholm fick jag känslan av att allt var som det skulle. Allt var som det var förut. Alla känslor satt på rätt plats och jag dansade och skrek. Det var ren, skär lycka all over och jag är så jävla glad att den kommit tillbaka.
Nu är det Mando Diao som klättrar sig på listorna på Lastfm, det är Mando Diao som spelas ur högtalarna och det är Mando Diao som ska pryda min nya header. Det är Mando Diao som äger mitt blod och det är Björn och jag som firar 1 år, 1 månad, 1 vecka och 3 dar idag.
Allt är som det ska nu. Tack.
