when someone attacks your imagination

Åker hem imorgon. Jag har inte pluggat så mycket som jag borde, men jag har inte haft mycket tid över till det helt enkelt. Jag har passat på att träffa så många fina människor som möjligt och försökt säga hejdå eftersom jag inte ser dem förrän i sommar igen. Det känns mest konstigt, och sorgligt.

MEN det ska bli jätteskönt att komma tillbaks till Linköping imorgon! Få lite ro i själen och så. Kanske.

Är i Kumla nu över jul och om jag ska vara ärlig så är det mest tråkigt. Det blir nog roligare när Malin kommer hem.

Det är så himla underligt, för i vanliga fall så bor jag ju med tre tjejer som jag umgås med typ alla timmar om dygnet. Nästan allt vi gör gör vi tillsammans och i och med det så skulle man kunna tro att jag är lite trött på att alltid ha dem kring mig, två av dem har jag liksom levt med i flera månader nu. MEN! det är verkligen inte så. Inte på långa vägar. Jag älskar dem bara mer för varje dag.

Jag tycker om att skratta åt Max von Sydow i Det sjunde inseglet och klä ut mig till ninja med mina sambos. Annars kan allt bara bajsa ihop sig för det finns verkligen ingen motivation någonstans i mig. INGENTING. Ser inte fram emot någonting, vill inte göra någonting, tycker att allt är tråkigt förutom de två grejerna jag nämnde i början.

Bajs bajs bajs. När slutar man få panik över hur bajsig man är? ÅH.

Gårdagens konsert var det sjukaste och mest fantastiska jag någonsin varit med om. Jag hade väntat så jävla länge på att det skulle hända och så satt jag där och han spelade Blackbird och jag var så lycklig att jag kunde dö.

Verkligen lycklig. Ren och helt jävla skär lycka. Slutet var briljant. Allt var briljant. Så himla ofattbart.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva här längre. Har aldrig något intressant att komma med känns det som... men var inte rädda, jag ger inte upp detta. Men om ni är nyfikna på mitt liv så får jag be er att kika in på 148:an där jag kan lova att jag är betydligt mer aktiv. Återkommer hit på riktigt när jag flyttat till Dublin, tills dess får ni nöja er med något tafatt inlägg (som det här) någon gång ibland.

Låtsas att jag är sur fast jag inte är det och dricker mer glögg och julmust än vanligt. Mest för att det är december och jag försöker må så bra som möjligt innan det blir januari och jag kastar mig in i ett annat land utan att veta hur det slutar. Förmodligen slutar det bra.

Igår hade Isak födelsedagsfest i sin studentkorridor och det var väldigt kul. Som vanligt så blir det ju kul med de här människorna. Och som vanligt tar jag Jennys bilder och lägger upp.

Saknar att spela teater och musik. Rätt så mycket faktiskt.

Men annars mår jag bra. Har de två senaste dagarna följt med Lisa och Sofia till universitetet och pluggat medan de varit på föreläsning. Det är väldigt effektivt måste jag säga, och framför allt skönt att komma upp ur sängen och få hela dagen över till att göra andra saker. Som att spela basket eller gå på länsmuseet eller dricka öl eller shoppa upp allt csn på samma dag som det kom.

Och idag har vi världens mysigaste fredag. Åt lax med potatis, drack vin, gjorde exklusiv efterrätt och nu har vi det gött framför Idol och snart lite popcorn på det.

Bäst, helt enkelt.

Åhej. Den 16:e januari åker jag och Lisa till Dublin för att stanna. I alla fall till sommaren. Vi hyr varsitt rum i ett familjehus i Sandymount, med eget kök osv. Det ligger precis vid havet, med tre ynka kilometer från stan. Tre kilometer är mindre än vad jag har till Linköping från Ryd.

Jag ska läsa en distanskurs. Igen. Är jävligt trött på distans, men det funkar och sålänge jag bor på Irland och får csn så är jag nöjd. Har sökt musikvetenskap, historia och religion bland annat, och hoppas att jag kommer in på det förstnämnda.

Alltså: Jag ska bo i Dublin i vår. Tillsammans med bästa Lisa. Det kommer bli himla fint, men samtidigt har jag det så himla fint här att det blandar sig lite vemod i min längtan. Fast jag är säker på att jag kommer vara pretty satisfied när vi är där. När vi dansar på The Academy och promenerar på kullersten och doppar våra fötter i the Irish Sea.

148:an bjöd in till en försenad Halloweenfest i lördags och det var roligt och sjukt som vanligt. Lisa och Sofia fotograferade och det gjorde inte jag, så det är deras bilder.

Jag skulle vilja skriva hur mycket rasism upprör mig men jag är för arg för att uttrycka mig. Jag blir alltid för arg när jag tänker på det. Helt tömd på ord, tömd på rationella formuleringar och jag vet inte alls vad jag ska skriva för att försöka påverka, förändra, revolutionera. Ingenting jag skriver kan förklara hur mycket jag avskyr rasism, homofobi, antifeminism och diskriminering på alla håll och kanter. Och att jag inte kan beskriva det gör mig upprörd också, för jag vill så gärna kunna skrika ut så träffsäkra slagord att hela världen får en helt oslagbar socialistisk uppenbarelse.

Får lite panik på samhället.

Äntligen morgon. Drömde att jag var med i de obehagliga scenerna i Seven och det var... obehagligt.