F to the A to the I to the L. hur är detta möjligt?!?!!!?!!
nu flyr jag landet....
Såhär är Moa när hon har svårt att finna meningen med livet.
Okej, året är 2009 och jag lyssnar på Oasis. Det är nämligen bara tjugoåtta dagar kvar tills jag ska få se dom, och jag vill peppa mig till max. För annars idag har jag mest känt ångest, och jag vill inte känna ångest, så jag taggar med Oasis. Dig out your soul. Den är bra den.
Och nu har jag skrivit en massa rader som jag känslokallt raderade. Jag har inget liv. Moa Broström har inget liv. Jag vill åka till en stad där jag inte behöver tänka eller känna så mycket. Hur det än blir så måste jag leva, när jag är här. Jag vill vara apatisk, yeah right, apatisk.
Ikväll är det superparlamentet på teve. En timma. Jag längtar. Hoppas vi har ostbågar hemma, fast det är klart vi inte har. Jag dricker äcklig avslagen cider från gårdagen. Det är inte så gott. Äckligt. Inte gott. Imorse såg jag på Romeo och Julia med Ida. Den är fin den filmen. Igårnatt såg vi på Spiderman3. Den är ännu finare. Men vem bryr sig egentligen. Jag har inget liv. Igen. Fy vad det märks att jag är trött och otaggat. GE MIG ETT LIV.
Om jag kollar åt höger ser jag en hylla med nitton pingviner på. Dom är mjuka och har namn allihop. En heter Pingo-Lina och en annan Pingo-blå. Vilken fantasi. En Pingo och en Fingis. Och Makaroni. Pep och Pap. Hahah så fint så fint.
The År. Jag vet inte längre. Allt är sprängt i hundratusen bitar och jag har inte tid att limma ihop allt nu. Det känns som om jag kommer gå trasig hela våren. För jag hinner inte laga. Ingen hinner laga. Ingen hinner egenligen ens märka något. Inte jag, inte någon. Jag vill spola tillbaks tiden, jag vill ha tillbaks åttonde augusti. När jag, Lisa och Martina hade lämnat way out west-området och precis sett Broder Daniel. Moa ringde och jag blev glad överallt. Vi pratade och hon är min bästa vän. Sen lämnade vi Petter och Franz ensamma i Göteborg, haha och det var också väldigt roligt.
Pratade med Moa. Det är nog det enda jag känner att jag vill göra.
Fast vi vet ju, att sjävklart kommer jag vakna upp och se på The År, som det bästa någonsin. För jag ska ju faktiskt se Oasis om tjugoåtta dagar!
vem vem bryr sig egentligen?
Och nu har jag skrivit en massa rader som jag känslokallt raderade. Jag har inget liv. Moa Broström har inget liv. Jag vill åka till en stad där jag inte behöver tänka eller känna så mycket. Hur det än blir så måste jag leva, när jag är här. Jag vill vara apatisk, yeah right, apatisk.
Ikväll är det superparlamentet på teve. En timma. Jag längtar. Hoppas vi har ostbågar hemma, fast det är klart vi inte har. Jag dricker äcklig avslagen cider från gårdagen. Det är inte så gott. Äckligt. Inte gott. Imorse såg jag på Romeo och Julia med Ida. Den är fin den filmen. Igårnatt såg vi på Spiderman3. Den är ännu finare. Men vem bryr sig egentligen. Jag har inget liv. Igen. Fy vad det märks att jag är trött och otaggat. GE MIG ETT LIV.
Om jag kollar åt höger ser jag en hylla med nitton pingviner på. Dom är mjuka och har namn allihop. En heter Pingo-Lina och en annan Pingo-blå. Vilken fantasi. En Pingo och en Fingis. Och Makaroni. Pep och Pap. Hahah så fint så fint.
The År. Jag vet inte längre. Allt är sprängt i hundratusen bitar och jag har inte tid att limma ihop allt nu. Det känns som om jag kommer gå trasig hela våren. För jag hinner inte laga. Ingen hinner laga. Ingen hinner egenligen ens märka något. Inte jag, inte någon. Jag vill spola tillbaks tiden, jag vill ha tillbaks åttonde augusti. När jag, Lisa och Martina hade lämnat way out west-området och precis sett Broder Daniel. Moa ringde och jag blev glad överallt. Vi pratade och hon är min bästa vän. Sen lämnade vi Petter och Franz ensamma i Göteborg, haha och det var också väldigt roligt.
Pratade med Moa. Det är nog det enda jag känner att jag vill göra.
Fast vi vet ju, att sjävklart kommer jag vakna upp och se på The År, som det bästa någonsin. För jag ska ju faktiskt se Oasis om tjugoåtta dagar!
vem vem bryr sig egentligen?
