when someone attacks your imagination

Mellan 0.08-0.25 blir jag alltid så fnittrig och nyfiken på vad som egentligen är så roligt. Men jag väljer (eller rättare sagt så kan jag inte låta bli) att skratta med dem, låtsas som om jag fattar.

Något som ger större effekt ju högre man lyssnar på det. Som The Hives, The Raconteurs eller i bästa fall The White Stripes. På högsta volym så man slipper höra vad man tänker, slippa höra att man skriker.

Så tråkigt det har blivit med det här. Fast jag ska inte ge upp, det vore så typiskt mig så nej det får inte ske. Jag hoppar bara över den här, för jag har tänkt och jag tror inte att jag har älskat något och sedan hatat det. Jag lyssnade mycket på Gyllene Tider och Ronan Keating i mina unga dar och det är inget jag direkt gillar nu, fast hatar gör jag definitivt inte.

Beskriver och beskriver, det vet jag väl inte riktigt. Men den lyckas alltid vara så himla rätt. Jämt.
 

Inget konstigt med det egentligen, lite otippat bara. Kanske.

En riktig smörja. En riktigt jävla fin smörja. Hehe pinsamt.

Det finns hundramiljoner band som gör musik jag inte gillar, men jag brukar sällan hata dem. Dock så måste jag hata dessa gossar för att de valde att ta världensbästajävlalåt och förstöra den totalt. Det är äckligt och oförlåtligt.

Hur jag än vänder och vrider på mitt musikhjärta så går det inte att komma ifrån att Paul, John, Ringo och George är mina absoluta favoriter. Det finns många band jag älskar, men Beatles. Vad ska jag säga. Jag kan inte formulera min kärlek rättvist i sådana här tafatta meningar, ni som förstår förstår ju.