when someone attacks your imagination

Det är som Marina sa, att de är inte var de en gång var. Förmodligen beror det på att man har olika musikperioder i sitt liv och min The Ark-period hade passerat. Inte för att jag slutade älska dem, utan för att livet går till så.

The Ark la grunden i mitt sätt att leva och jag vet att det är en rätt så vanlig förekommande effekt för alla som lyssnat på och älskat dem, men det gör det inte mindre sant. De var det första bandet i modern tid som jag älskade på riktigt. The Beatles och David Bowie hade lärt mig allt som hade med musik, livet och lycka att göra och sedan kom The Ark. Lite som en samtida bekräftelse på vad som är viktigt.

Jag föll. Omkull. Jag satt uppe på nätterna och lyssnade, grät och skrattade. Jag såg dem live för första gången i Piteå och om jag ska vara ärlig så kommer jag inte ihåg mycket alls av den konserten. Jag kommer ihåg att jag stod längst fram och de började med Clamour for Glamour och att hela bandet var så jävla fantastiskt. Inget mer.

Det viktigaste de gjort för mig dock... det är att de lät sig upptäckas av Marina. För ifall det inte hade inträffat så hade hon inte stått bredvid mig idag som min bästa vän. Då hade jag fortfarande famlat runt ovetande om hur mycket värde en vän har. Och den vetskapen är så fantastiskt jävla bra att ha. Jag vet.

Ola Salo har, som ni förstår, haft en kolossalt stor roll i mitt liv. Han kommer alltid att ha den rollen. Och det känns så otroligt konstigt att det bandet som jag för fyra år sedan skulle ge mitt liv för nu ska lägga av. Jag har aldrig varit med om en sådan upplösning förut, eftersom John Lennon redan var död när jag föddes och jag inte började lyssna på The Libertines förrän de hade gått skilda vägar. Så nu kommer helt plötsligt världens jävla apokalyps och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det.

Jag har ont. Trots att jag egentligen tycker att det är bra. Bra att de slutar innan det hinner bli något konstigt och svagt. Bra att de slutar när de befinner sig som högst. Och framför allt så är det bra att min period är över, för annars hade jag varit ohanterligt förkrossad, helt utan kontroll.

Men älskade, älskade Ola. Du måste förstå att det är du som har förändrat allt till det bättre, du och dina bandmates. För hur mycket du än säger att det är vi angelheads som är starka, så är det du som skapat det. Det är du som på något sjukt jävla magiskt sätt lirkat fram en styrka som jag inte trodde fanns inom vanliga människor. Men jävlar vad den finns! Det har du visat mig.

Så på Gröna Lund i september kommer jag att stå där, för det är det enda jag kan göra. Jag kan inte hindra slutet eller på något sätt få det att inte hända, jag kan bara göra det bästa utav det. Och efter det ska jag köpa No End och läsa tills mina ögon inte längre kan urskilja ord och sen... sen ska jag bara vara så himla glad över att jag inte missat det här, att jag inte har gått miste om The Ark. Jävlar vad jag är lycklig över det.

Ikväll åker jag lite spontant ut till Frizon, mest för att ha trevligt men också för att se Meadows ever Bleeding.

Alla band var fantastiska. Grät mig sjöblöt under The Ark.

På natten snubblade vi in på The Tivolis vinylbar där Sylvester och Martin spelade skivor (måste passa på att hylla dem: ingen har spelat bättre musik på ett dansgolv förut). Trängdes på det lilla golvet tillsammans med Håkan Hellström, Hurricane, Lovisa Nyström och Henrik Oja m.fl. Vi hade ofattbart tur hela resan egentligen, kanske till och med vågar påstå att det var sommarens bästa dygn.

Har ingen aning om vad som kommer ske under kommande dygn mer än att jag ska se The Ark, Säkert och Håkan Hellström i Helsingborg.

Citerar Fredrik Virtanen i brist på egna ord: "Fanns det ingen jävel som kunde betalat ungens biljett? Människor, asså"