when someone attacks your imagination

Inte alls för att den är tråkig, utan mer för att den ger mig sådan otrolig harmoni. Den tar mig till en annan plats.

För mig är det iallafall en omöjlighet att sitta still. Kanske för att han är FANTASTISK!!!

10 januari 2010. Det fanns ingen låt jag hade längtat så mycket efter att få höra. Och så spelade han den. På KB i Malmö, inte mer än en meter framför mig. Det var det bästa som kunde hända.

Den påminner mig om Dublin. De spelade den på The Academy sista kvällen och jag och Lisa sjöng och dansade som om det inte fanns någon morgondag. Alla var snygga och galna. Please don't slow me down if I'm going too fast.

Jättesvårt. Men efter fredagskvällen förstod jag att det måste bli Sanningsdan som påminner mig om Ida. Vet inte hur jag ska förklara varför riktigt, men vi har lyssnat på Annika Norlin så länge och vi har ju faktiskt till och med spelat in en egen Sanningsdan. Haha, den kanske inte är fullt så bra som originalet... but still.

Det finns väl inget jag behöver säga som Bob inte säger.

Den här låten har fått mig att le stunder då jag omöjligen trodde att något någonsin skulle få mig glad igen. Hela jag fylls av någon slags eufori när jag hör den. Det finns inget som kunde gjorts bättre. Allt är så ofattbart perfekt.

Vill också göra den här som alla gör.

Det går ju inte att välja en favoritlåt, och om jag ska försöka förklara varför jag valt just den här skulle det bara låta konstigt och lite klyshigt. Ni förstår nog, den här låten har förändrat hela min syn på musik. Den här mannen har förändrat allt. Och för det älskar jag honom. David Bowie. David Bowie och hans mästerverk.