fade away
Jag tycker det är sjukt jobbigt att det är sista dagen före valet, det var längesedan jag var såhär nervös. Har på senaste tiden inte hittat något som helst hopp ifall högern skulle vinna, men ifall de nu gör det så har jag bara ännu en anledning till att fly landet. Så jag ska försöka att inte gå in i någon hopplös, apatisk dvala ifall det inte går som jag vill.
Något mer som är jobbigt är att min familj åkte till Boden nyss utan mig. Boden är den enda plats förutom England där jag känner att jag hör hemma, dessutom skulle en fjällvandring verkligen behövas för att rensa diverse tankar. Men nej. Jag har ett val och en skola att tänka på. Så jag får klara mig själv i några dagar i mitt stora hus, paranoid och livrädd som jag är.
Men det är inte så farligt som jag framställer det. Det finns mycket värre smärtor. För det som är mycket värre än vad som någonsin kan föreställas är att hon skulle fyllt 18 år idag. Och det går inte att sluta tänka på det, på henne, på hur mycket jag skulle göra för att få ha henne här.
Och ibland tänker jag på hur orättvist mitt liv är, att hon skulle tas ifrån mig. Men då kommer jag ju på att jag faktiskt var riktigt lyckligt lottad. För även ifall det alltid kommer vara otroligt smärtsamt, så finns det ingenting i världen jag skulle göra för att inte ha haft henne i mitt liv. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbringa mer tid med henne, men att ha varit en del av den finaste människan i världen är det bästa med mitt liv.
Det medföljer mycket sorg men det är värt det.
